Det slutade lyckligt iallafall...
Ungefär en vecka efter jag hade tagit körkortet tog jag och min vän William våra kameror och bilen på upptäcksfärd. Jag hade kollat upp ett par ställen som skulle vara spännade att fotografera på, ett gammalt övergivet industriområde och en borg från järnåldern. William var sugen på industriområdet så vi beslutade oss för att köra på det. Eftersom jag inte var så van att köra eller att hitta, så åkte vi helt fel. Vi körde länge länge på en krokig landsväg (typ genom en hel kommun) innan jag lyckades vända och när vi väl kom rätt satt det en bom ivägen så att vi inte kunde köra in med bilen. Då jag visste på ett ungefär var borgen låg så ändrade vi kurs. Efter att länge och väl rullat fram på en smal grusväg och undvikit att köra på ett och samma råddjur två gånger, kom vi äntligen fram till en liten grusplan där man kunde ställa bilen för att promenera vidare till borgen. Men vi fick bråttom för solen var på väg ner. Vi gick och vi gick, jagade av mörkret... Nästan hela vägen kändes som en enda stor långdragen uppförsbacke. Borgen ligger nämligen högt upp på en bergsudde. På vägen stannade vi till vid en av Sveriges största skeppssättningar, som ni kan se på den första bilden. Den sista biten fick vi nästan klättra, för att komma upp. Till vår stora besvikelse fanns det inte så mycket borg kvar utan mest lite stenhögar här och var. Men som plåster på såren var utsikten var breathtaking och vi fick beskåda en vacker solnedgång... Det blev ett lyckligt slut iallafall trots alla motigheter.