Norgeresan, dag 1.
När jag tänker tillbaka på resan genom Norge får jag nypa mig själv lite i armen. Kan inte fatta att jag har varit där, upplevt all denna otroliga natur och kört bil på de krokigaste och smalaste vägarna jag någonsin sett. Det är en upplevelse som jag kommer att bära med mig genom hela livet, en upplevelse som inte kan återskapas i berättande eller i bilder, utan något som man själv behöver se och uppleva för att förstå. Det är svårt att tänka sig hur naturen och landskapet kan skilja sig så pass mycket mellan två länder som ligger så nära varandra...
Men om vi spolar tillbaka bandet lite... Måndagen den 7 juli begav sig pappa och jag oss iväg på denna otroliga bilresa. Pappa hade fått bidrag till resan i present men ville inte åka själv då mamma av olika anledingar valde att inte följa med och bjöd därför med mig, vilket jag är oerhört tacksam för. Vi började med att ta oss till Karlstad där vi besökte pappas vän, för att sedan dagen därpå åka den långa resan från Karlstad till Bergen. När jag tänker tillbaka så var nog den vackraste vägen som vi åkte, just den mellan Karlstad och Bergen. Det regnade väldigt mycket på förmiddagen den första dagen i Norge. Det regnade så där så att det smattrade hårt mot vindrutan och det gick bara att se ett par meter framför bilen. Vi åkte högt upp på berg och fjäll, genom berg, ner i djupa dalar och över fjordar. Bilderna ovanför är de första jag tog under resan då vi var uppe på ett fjäll. Jag och pappa lyckades stanna till då regnet hade minskat lite. Jag drog på mig min skrikigt lilarosa regnponcho som fladdrade häftigt i blåsten. Jag tyckte att det så fascinerande med alla stenar som var staplade på varandra och snön som låg som vita filtar uppe på bergstopparna trots sommarvärmen. Jag och pappa funderade länge över varför stenarna låg staplande uppe på varandra sådär... Jag googlade det sedan på nätet och läste att människor som vandrat längs vandringlederna lagt stenarna uppepå varandra med antal utifrån hur många de var i sällskapet. Vet inte dock inte om detta stämmer...
En sak som jag har lärt mig av resan är att norrmän (ursäkta generaliseringen) kör som biltjuvar. Vägarna går upp och ner, i snäva kurvor hit och dit. Vägarna är smala och inte alltid så hela, men ändå, trots att det regnar kör de hur fort som helst. Både jag och pappa blev omkörda och tutade på åtskilliga gånger av både långtradare och bilar med släp fast vi höll hastigheten. Helt galet! Men samtidigt kan jag förstå att de vill komma fort fram då det är långa avstånd mellan städerna. Nästan varje resa som vi gjorde under dagarna i Norge tog mellan 7-13 timmar och då gjorde vi knappt några stopp. Jag kände mig väldigt "turistig" då jag vid flera tillfällen vevade ner rutan, virade kameraremmen på min systemkamera runt handleden och körde ut armen genom fönstret för att ta kort. Alla bilderna i detta inlägg är tagna från bilen utom de första två.
Pappa och jag hade rätt lustigt åt bron som ni ser på bilden ovan. Pappas GPS som han använde sig av var inte uppdaterade och visade därför att vi skulle åka över vattnet med en färja. När vi kom fram dit där färjan skulle avgå var det helt igenbommat med cementblock. Då såg vi bron och förstod att vi skulle över den istället. Vi fortsatte vägen fram och åkte igenom ett berg. Helt plötsligt hade vi passerat bron som nu skymtade långt bakom oss och vi undrade vart vi hade glömt svänga av. Eftersom det var omöjligt att vända fick fortsätta vägen fram. Vi åkte in i ytterligare ett berg, vägen tog oss långt ner under marken till en rondell och sedan upp igen... När dagsljuset mötte våra ögon igen befann vi oss på bron. Alla tunnlar och vägar i Norge är ett mysterium och du vet aldrig vad som väntar på andra sidan berget. Den häftigaste tunneln var dock den flera kilometerlånga tunneln som vi åkte under Oslofjorden. Det känns som du kör i 10 minuter ner för en brant backe rakt ner i underjorden och sedan 10 minuter rakt upp igen...
Sony A77v / Sony 50 mm/1.8 / Alla bilder